Varför ska man vara så fruktansvärt dålig på att prata med folk om det är någonting man stör sig på eller funderar över,
om man är ledsen över något eller tycker någonting är fel osv..
Jag måste erkänna att jag är himla dålig på sånt..
Jag har försökt så många ggr och lova mig själv att nästa gång det är någonting så är det bara att prata med personen i fråga..
Men vad gör jag? Joo går runt och grunnar på det och låter alla fula och dumma tankar gnaga i mig.. Jag blir snart knäpp på mig själv..
Jag måste lära mig att ta itu med allt sånt ist för att gå runt och grunna för mig själv tills jag håller på att gå sönder inuti för att det far runt så mkt olika tankar i huvudet på mig..

Såna här ggr saknar jag att ha Sara vid min sida som jag ibland inte ens behöver öppna munnen åt för att hon ska förstå vad jag tänker på och hur jag tänker.. Konstigt nog så vet hon ibland vad jag tänker på innan jag själv ens har kommit på det.. Jag kan börja prata om att jag gått och grunnat på något hur länge som helst osv så kan hon svara "men alltså det har jag fattat för länge sen" och man liksom bara ehh jaha?? Det kallas riktig vänskap när man känner varandra så bra.. Jag saknar dig gumman!! Kom hem till mig!!